Ida (s)om hemmafru

Det sägs att jag är hemmafru.

Jo, jag är fru och jag är hemma i den meningen att jag inte har ett inkomstgivande arbete. Vad gör jag då om dagarna?

Vi har haft en del besök under vår vistelse här och det har känts utomordentligt bra att kunna agera värdinna i den betydelsen att jag upprätthåller ett fungerande hem samtidigt som jag finns tillgänglig att guida runt eller vara resesällskap och dessutom själv får se mer av staden jag lever i. Men emellan besöken har det varit vardag och vad den består av försöker jag förklara här.

Som ni vet så bloggar jag och det kan jag ärligt säga tar bra mycket mer tid att göra än för er att läsa. Inget fel i det, det är bara så det är. Jag har dessutom valt bort inkomst (reklam) via bloggen så länge eftersom jag inte känner att det är rätt. Jag är inte förtjust i reklam som fenomen och vill inte bidra till överkonsumtion.

Jag sköter hushållssysslorna och egentligen tar de inte längre tid än för de som arbetar. Det är bara det att jag har tiden och kan på så sätt sitta och laga en finstickad tröja i en evighet där trådarna har repats upp efter att ha fastnat i något och slippa köpa en ny. Jag har också tiden att hålla ordning och rent på ett sätt många (särskilt barnfamiljer) drömmer om. Det tillfredsställer mig att jag kan göra sånt. Det är pyssel, rogivande och resultatgivande på samma gång.

Dessutom förkovrar jag mig i ämnen jag tycker är intressanta och fortbildar min allmänbildning på så sätt. Förr kunde jag flyktigt känna att det skulle jag vilja kolla upp senare medan jag hastade vidare i vardagen och glömde bort det jag skulle kolla upp. Nu har jag tiden att sitta ner och faktiskt kolla upp det jag undrar eller vill veta mer om. Det ökar definitivt min allmänbildning, vilket inte är fy skam för allmänbildning är också utbildning.

Jag har min ateljé där jag planerar att spendera många timmar nu i vår. Där sker verkligen ett arbete som fortbildar mig. Att arbeta praktiskt och öva finmotoriken, olika konsttekniker, seendet, uttrycket och berättandet är bra för mig. Att bli bättre handlar om att öva och träna upp hjärnan och musklerna, att göra misstag och lära av dem. Allt det är utvecklande och lärorikt och kunskaper jag kommer ha nytta av i framtiden. Ingen bortkastad tid även om det inte ger någon inkomst, i alla fall inte än.

Det kan vara provocerande att jag som ung kvinna kan vara hemma och "göra vad jag vill" medan alla andra måste arbeta samtidigt som jämställdhetens vindar blåser. Jag förespråkar jämställdhet i den meningen lika arbete - lika lön, samma rättigheter - samma skyldigheter, kan han - kan hon, samma begränsningar - samma möjligheter och slutligen att ingen är mer värd än den andra.

Nu kan en del tycka att det är lite skevt att jag inte drar in några pengar samtidigt som jag har en jämställdhetsfilosofi. För mig handlar inte den så mycket om pengar utan mer om att bidra till det gemensamma oavsett hur du gör det. Jag kan säga att även om jag arbetade med det jag är utbildad till så skulle jag ligga bra mycket efter mannen om det bara var pengar man skulle bidra med. Den tävlingen (ja, det är faktiskt vad det blir) är förlorad redan på förhand. Istället har jag sedan länge synen att jag vill leva i ett förhållande där vi bidrar med det vi kan och hjälper till med det vi är bra på samtidigt som vi trivs med vår tillvaro och vår sysselsättning. Trivs jag med mitt arbete och samtidigt tjänar mer pengar än den andre så är inte det några problem, då är det jag som betalar mer av räkningar och utgifter. Är den andre hemma mer så är det hen som får mer ansvar för hushållssysslorna. Vem det är som "tjänar" mest eller "hjälper till " mest hemma kan växla flera gånger under en livstid. Helt plötsligt kanske arbetsplatsen skär ner, man blir sjukskriven eller annan oförutsedd händelse sker som leder till bortfall av inkomst och då blir det ombytta roller.

En annan sak jag kommer och tänka på i detta sammanhang är livskvalité. Jag har tiden att verkligen fundera ut vad det är och betyder för mig. Jag vet att många skulle vilja vara i mina kläder och få vara "hemmafru" i USA. Men jag kan inte leva mitt liv här som om jag levde efter deras önskan eftersom det varken uppfyller deras drömmar eller mina. Jag måste känna efter vad det är jag vill med min tid och situation här. Vad det är som är livskvalité för mig. Ständigt kommer jag allt närmare svaret på frågan samtidigt som begreppet ändrar riktning och får ny betydelse för mig allt eftersom tiden går, jag utvecklas och ny mark bryts.

Benämningen hemmafru tycker jag har en negativ och nedlåtande klang av typen du jobbar ju inte så du har inget att säga till om, eller du har det bra du som bara kan gå hemma och glassa runt och bara vara ledig. Att gå hemma är för många väldigt påfrestande. Fråga bara de som förlorat jobbet eller blivit sjukskrivna och plötsligt blir avskuren från all daglig social verksamhet. Du fyller inte längre någon direkt funktion, mer än att om möjligt ta hand om dina barn om det nu finns några (de kanske till och med går dig på nerverna). Du går hemma och skrotar, funderar, kanske känner en viss besvikelse och maktlöshet. Vad ska du nu göra med ditt liv så det känns meningsfullt och socialt igen? Jag upplever att mitt behov av socialt umgänge inte är lika stort som många andras, men jag kan ärligt säga att jag saknar den gemenskap och tillhörighet som kommer med arbetskamrater. Även om vi kanske inte utbytte så många fraser om dagarna så fanns där ändå gemenskapen vi jobbar här tillsammans och vi jobbar mot samma mål och du och jag, vi är viktiga tillsammans. Jag har nu mitt egna uppdrag att skapa min tillvaro så den känns meningsfull, så att jag fyller en funktion och så att jag hamnar i en social kontext. Jag vet vad jag är bra på och det använder jag också. Bara en sådan sak som att vara ett stöd för andra, en axel att luta sig emot, ett öra som lyssnar och en mun som ger goda råd när de behövs. Det berikar mitt liv, bidrar till min tillhörighet och att behovet av mig finns där. Jag är viktig, det gäller bara att synliggöra det för sig själv och andra.