Allvar

Jag måste bekänna en sak. Nu börjar det bli allvar och jag känner att jag måste skriva lite om det.

Vi ska flytta.

Ok inte värsta grejen, folk gör det hela tiden.

Ja, vi ska byta stad.

Nja, ok det händer rätt ofta för andra med.

Vi ska flytta till ett annat land.

Nu börjar det hända grejer.

Till en annan världsdel, ja det är faktiskt det även om det känns nära i tanken. Det är ett helt hav emellan, inte alls simdugligt, men man kan flyga över det på mindre än ett dygn.

Jag känner till landet och kan språket. Bra. Men jag har också en hel del fördomar om landet som nu måste fram i ljuset och krossas eller bekräftas.

Vi ska flytta till USA.

Helt ofattbart, jag kan verkligen inte fatta det. Vi ska inte bara dit på några få veckors semester. Vi ska flytta. Bo. Leva. Arbeta där. Och detta kommer ske snart. Om ca tre månader. TRE. Inte alls lång tid. Jag tänkte att jag har ju hela våren på mig. (Och det låter som den där gamla reklamen "Du har ju hela helgen på dig".)

Jag har hela våren uppbokad på universitetet. Flytta det gör jag när terminen är klar har jag tänkt, det är långt kvar. Det är det ju inte alls!

Vi har redan börjat sortera vad vi vill ta med, börjat lite smått i förrådet. Det har känts så avlägset. Det är nära. Vi måste säga upp lägenheten (tur att vi bor i hyresrätt och inte köpte det där stora fina huset förra året). Vi ska flytta. Jag måste göra det verkligt för mig själv. Kan inte skjuta det framför mig längre. Inte semester. Bo.

Spännande, men hinner jag? Jag har så mycket jag vill avsluta här innan, men hinner jag? Jag vet att en del saker ska jag inte alls avsluta utan fortsätta med där, till exempel hålla kontakten med släkt & vänner. Jag kan också fortsätta med en del studier där så jag behöver varken stressa eller vara orolig, allt löser sig. Vi ser till att det fungerar.