 |
| Google har ansträngt sig inför idag :) |
Det här med att vara svensk. Ja, jag har en del identitetsfunderingar nu i och med byte av boendeland.
Läste en artikel i DN häromdagen att det tar flera generationer innan en invandrare i Sverige känner sig svensk medan det bara tar några veckor för en invandrare i USA att känna sig som amerikan!! Fatta skillnaden. Vad gör vi för fel?? För jag antar att det är vi som är svenskar sedan långt tillbaka som inte släpper in de nyinflyttade så att de känner sig välkomna och visar dem vad det är att vara svensk. Eller är det så att vi har problem med den egna identiteten? Vet vi själva vad det är som gör en svensk (mer än landet man föddes i)? Vad är det att vara svensk? Vad är svenskt för mig? Vad är jag? Hur vill jag vara i det nya landet? Det känns ju bra att de verkar vara så välkomnande i USA, men innebär det då att jag kommer känna mig amerikansk efter bara några veckor?
I dag är det Sveriges nationaldag och jag tror att de som respekterar den minst är svenskarna själva. En granne brölade på med sin trädgårdsmaskin i bästa grillningstid. Högt och länge dessutom. Ingen som kunde undgå den eftersom det lät över flera kvarter! "Ja, ja en ledig dag, jamen jag tar väl och röjer upp i trädgården." Själva har vi röjt inomhus, packat-rensat-packat-rensat.
Här är jag mitt i röran. Det som inte syns på bild är att jag sekunderna innan stått och svurit över att diskstället pajjat och allt välte så jag trodde alla glasen gick sönder. Allt höll, men diskstället fick en redig utskällning!
Mitt på dan idag när vi var ute och traskade hörde vi en parad lite på avstånd. Vips var de framme vid oss och marskerade och musicerade. Härligt pampigt :) Det var militären som bjöd på uppvisningen.
Lyxade till det med en klick tiramisuglass i kaffet idag. Vilken fullträff. Glassen var sådär lagom tinad så att den är gräddig i kanterna. Mmmm!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar